Redman

Då så var det dags för ett nytt kapitel i vårt liv. Jag har börjat mitt nya jobb på VT, Lewis har fyllt två år och börjar dagis på onsdag.

Mamma åkte hem i morse, så nu får Brian börja diska igen...

Nya jobbet är precis som jag förväntat. Personalen är jättetrevlig, men sitter mest och låtsas se upptagna ut medan de egentligen inte gör något alls. När chefen gått hem strax före fyra så utbröt ett allmänt surr då alla började snacka. De pratar om allt från favorit-såpoperan till vilka parfymer de gillar till matrecept. Inte mycket jobba alltså. Jag har setat och l äst instruktioner, kollat mina e-mails och städat i skåpet här i receptionen. I morgon ska jag och chefen till en annan byggnad och kolla läget. 

Lewis inskolning var inte lätt. JAg skulle vilja säga att det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att lämna honom hos främlingar medan han gråter och protesterar går emot ALLA mina instinkter. Det kändes som om jag var världens sämsta mamma varje gång.

På fredagen skulle han vara där 10-15:30. Redan på morgonen hemma så sa han "nej mamma. Nej tack" när jag sa att vi skulle till dagis. Han la till "Nej tack" för att vara artig och snäll och liksom få fram att han verkligen inte ville. I bilen var han ok för jag pratade om att det var hans födelsedag i morgon osv. Så fort han såg dagis så började han gråta och protestera. JAg lämnade honom gråtande hos Katie. Hans "nyckelpedagog" Christel var på toaletten och bytte på ett annat barn. Jag ville inte att LEwis skulle se mig ledsen, så jag stack fort som sjutton därifrån. Grät hela vägen hem och kom hem till mamma och fick nog nästan henne att gråta också. När jag lugnat mig lite så ringde jag till dagiset och frågade hur det var. "Han sitter hos Katie. Hon läser för honom". Inga tårar. 

När mamma och jag kom tillbaka halv fyra så tittade vi in i fönstret och där sprang han runt och så nöjd och glad ut. Det var så otroligt skönt att se. Christel berättade att allt gått jättebra hela dagen och han hade lekt med de andra barnen. HAn fick tårta och present efter deras mellanmål. Lycka!

Nu kände jag mig så mycket bättre. En sten hade lyfts från mina axlar och en gnolande känsla i magen hade försvunnit.

På kvällen hade dagis grillafton så då åkte Brian, jag, mamma och Lewis dit. Lewis trodde först att vi skulle lämna honom så han blev lite ängslig men slappnade snart av. Det var en mycket trevlig afton med MASSOR av mat!