upp och ned och upp - kan det fortsätta upp nu PLEEEASE?
Livet har känts hårt de sista veckorna. Jag ska börja jobba heltid och skola in Lewis på dagis och jag har haft ont i huvudet nästan varje dag och inte sovit särskilt bra.
Jag har nu börjat slappna av lite och börjar se ljuspunkter. Vi vill fortfarande flytta till sverige, och kanske kan vi göra det om 5 år när Lewis kan börja skolan där. Jag känner mig mycket bättre till mods när det finns en plan och ett syfte att arbeta emot.
Dagiset har varit skitjobbigt. I måndags och tisdags ville han inte vara där länge alls. Han drog mig i handen och ville därifrån. Onsdagen missade vi helt inskolningen eftersom Brians bil brakat ihop. Brian och jag började diskutera att be Svetla vara dagmamma istället. Lewis kunde vara i en miljö han känner till. Problemet är ju Nicolay. Han är aldeles för vild! Nej, usch. Han skulle förstöra min goa Lewis...
Idag var dagiset bättre! Jag hann knappt komma dit förrän Krista sa att de skulle vara ute, så det vore nog en bra chans för mig att lämna honom. Jag sa "hej då Lewis. Mamma ska jobba. Jag kommer snart". Han sprang efter mig till grinden och grät och skrek "mamma". Det var fruktansvärt. Jag grät också förstås och vände mig bara hastigt för att vinka till honom. Sedan gick jag till Sainsbury's och kikade på kläder och leksaker tjugo minuter. Det var de längsta tjugo minuterna i mitt liv.
Lewis satt i sin vagn och Krista läste en bok för honom när jag återvände. Han grät inte! Jippi. Han hade vart mycket ledsen, men låtit Krista trösta honom. Bonus! Han litar på henne och känner sig trygg med henne. Skönt!
Sedan hade hon satt honom i vagnen eftersom han gillar den och det är en tröst. Då hade han slutat gråta.
Hans nya kompis Ezak som är lika gammal blev också ledsen när Lewis blev ledsen. Så pött.
Jag känner nytt hopp.
Det här kommer att gå bra. Han inser att jag kommer tillbaka. Han kan ha skoj med kompisar på dagiset och lärarna finns där som stöd.
Nya jobbet har jag ärligt talat knappt tänkt på alls. Jag tror att jag kommer fixa det ganska lätt. Receptionist - hur svårt kan det vara? Hehe, nej men allvarligt. Jag har mest oroat mig för Lewis och dagissituationen.
Ljusare tider - here we come!
Hej hela familjen Redman, kämpa på med ert familjeliv. De första åren är ganska jobbiga med lite sömn, få familjelivet att fungera och även få pengarna att räcka. Känner igen mig när du berättar om hur du känner när du lämnade Lewis på dagis, jag grät i 2 veckor varje morgon jag kom tilll jobbet. Rätt var det är vill inte ens barn följa med hem från dagis.
Är det något som Lewis behöver nu när han börjar dagis, som t ex regnkläder, gummistövlar mm. Hör av er i så fall.
Många varma kramar från familjen Blank.
Lilla gumman,det kommer att gå bra med dagiset bara han blir lite mer bekant med allt som är så nytt för honom nu.Känns skönt att jag snart kommer till er.Allt kommer att ordna sig ska du se,tänk på att du har i alla fall det dyrbaraste som finns.Älskar dig....hälsa Brian.
