Pojkar får väl leka med dockor?

När Lewis blir stor vill jag att han ska ha möjlighet att välja vad han vill jobba med. Inte bara drömma.
Jag vill att han ska ha självförtoende, men inte vara dryg och kaxig.
Jag vill att han ska vara ödmjuk, men inte en dörrmatta.
Jag vill att han ska vara framgångsrik, men inte trampa på andra.
Hur lyckas man? Jag pratade med en människa i förrgår som är en av de konsulter som jobbar här och som åker till skolor och hjälper till med barn som har det svårt. Hon vet precis vilka lärare som ger resultat och vilka skolor som för tillfället är "bäst". Hennes son gick i 12 olika skolor! Hon valde alltså skola beroende på lärare och akademiska resultat. Hon sa att han fick jättebra betyg och är nu en läkare. Undrar bara hur han mådde i skolan/skolorna? Hade han några kompisar? Hann han leka? Hade han en bra uppväxt?
Jag kan inte tänka mig att ständigt vara den nya eleven i klassen. Hur är det?
 
Denna konsult är ialla fall helt otrolig! Hon jobbar som en gnu för att barn ska få det bästa utav sina skolår. Hon motiverar barn i skolor och har en egen lördagskola för de som vill ha extra undervisning. Helt kostnadsfritt. Hon är en människa som jag ser upp till oavsett hennes titel!
Och på tal om det, så hade jag ett möte med min Line Manager igår - alltså min närmsta chef. Hon sa att jag inte skulle bry mig om vad som sagts i tisdags. Hon sa att jag gör ett bra jobb och att jag inte ska lita på någon här för det finns många som inte har något bättre för sig än att rapportera andra. Hon ställde även tillbaka stolen bredvid min, och så satt vi och pratade i mer än en timme och jag kände mig lite gladare på jobbet igen.
 
Lewis säger de roligaste saker.
Brian: "Lewis, it's bedtime"
Lewis: "Sorry"
Brian: "Hey? It's BEDTIME."
Lewis: "I said SORRY".
Haha, som om han inte skulle behöva sova bara för att han sa Sorry. Så pött.
 
Han säger emla istället för elva.
 
Han ber Kamron säga "tåget" bara så att han kan skratta åt Kamron när han säger "tyget" eftersom han inte kan uttala tåget.
 
Jag beställde en docka åt Lewis på internet i lördags. Han leker ofta med dockor på dagis, så jag tyckte att han borde ha en hemma. När jag berättade det för Brian blev han nästan arg. Han tyckte INTE att Lewis ska leka med dockor. Jag blev förvånad. Jag vet att Brians föräldrar har den inställningen från medeltiden, men jag visste inte att Brian skulle reagera så starkt. I morse kom dockan i posten. Jag gav den till Brian och sa att han skulle låta Lewis öppna paketet. Hans svar var att han skulle få den ikväll när han kom hem från dagis. Nu får vi se hur det blir...
Jag har förälskat mig i Joyk-dockorna, men HU! vad dyra de är!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0