Redman

Jul + barn = stress?
Jag har mycket tålamod. Det säger alla, och för det mesta kan jag sitta ner och leka med Lewis, men ibland sitter jag och tänker på allt som jag vill eller bör göra och då blir jag otålig. Därför är det bäst att gå ut med min trotsiga son. När vi är ute så kan vi ju 'bara vara' och jag ser inte tvätten som måste in i maskinen, golvet som är dammigt, disken i hon och tänker inte på bloggen som borde uppdateras!
Ute kan vi fara runt och båda vara avslappnade och ha skoj.
Men inte på julafon. Lewis hade vart sjuk i flera dagar och jag vågade inte ta ut honom i kylan.
Han var hemskt mammig och tjatig. Brian jobbade och jag blev faktiskt lite lätt hysterisk och kände mig stressad och behövde lite tid för mig själv. Jag tänkte att om han bara sover, så kommer han att vara mindre gnällig när han vaknar och jag kan få lite gjort när han sover. Men icke. Han sov inte. När Brian kom hem bakade jag två mandeltårtor (Carinas recept). En till alla på juldagen hemma hos Eunice och en till Dean att ta med sig hem. Juldagen hos svärföräldrarna var trevlig, men inte särskilt avslappnad. Lewis hostade och hostade tills jag trodde vi skulle få lov att åka till akuten. Kamron retade Lewis med leksaker som han inte fick låna, Layla & Kamron bråkade, Dean skrek om nåt dataspel och TV'n var på hela tiden med hög volym! 

 På Annandagen tog vi det faktiskt hemskt lugnt, men jag började packa lite lätt. Den 27:e skulle vi hem till sverige, men inte förrän senare. Planet gick 17:40 så vi räknade med att åka hemifrån i 3-tiden. Brian stack och simmade och kom hem med två nya resväskor som var perfekt storlek till handbaggage. Han sa att det var halt ute så vi får nog åka lite tidigare. Helt plöstligt blev det lite panik hemma. Allt var inte packat, Lewis var inte klar, hans medicin måste packas, jag hade inte käkat sedan frukost. Jag slängde in en soppa i mikron, tog ut den och brände mig på den heta vätskan och hoppar till så att soppan flyger över köksgolvet, i mikron och på mikron! Jag skriker, Brian står i duschen och undrar vad som står på... När vi sitter i bilen på väg till Stansted känner jag äntligen att jag kan slappna av och njuta av lite ledighet. Vi ska ju till sverige, och Brian säger att då kan ju Susanne och Yvonne hjälpa till med Lewis. Jag känner en liten kokande ilska inom mig igen, och undrar varför kan inte männen hjälpa till med Lewis??? Jag håller tyst och tänker att han har rätt. Det är ju jag, Sune och mormor som trots dåligt samvete skiter i disken, tvätten och dammsugningen för att istället ägna tid åt att leka med Lewis.

Sverige!
Lewis älskar att vara i sverige. Han har alltid varit mer avslappnad och känner sig mer hemma med svensktalande folk. Om det är släkt eller inte så föredrar han svensktalande till engelsktalande. Jag vet inte varför, men så är det. Hemma hos pappa och Susanne betedde han sig genast som om han var hemma.
Vi gjorde inte så mycket, men tiden gick fort ändå.
Tottan kom med barnen och vi åkte pulka i Marielund, pappa och jag stack ner på stan och handlade vinterkläder till Lewis, Adam hjälpte Lewis att bygga en snögubbe, Richard kom en kväll och vi gav varandra julklappar. Richard berättade att han och Charlotte inte längre var tillsammans. Det var verkligen ett chockbesked! Jag trodde allvarligt att de skulle gifta sig och få barn snart. Typ.
2009 års chock nummer 1: Michael Jackson dör.
2009 års chock nummer 2: Richard gör slut med Charlotte.
På onsdagen skjutsade pappa oss till Kvicksund. Lewis hittade genast Mattias gamla leksaker som mamma lagt i rummet. Janne kom på besök, och mamma slutade tidigare. Hon skämde bort oss som vanligt. Mormor och morfar kom på Nyårsafton och hade med sig en radiostyrd bil till Lewis. Han var rädd för den först, men det tog inte lång stund innan han älskade den. En XC-60 Volvo polisbil. Vilken lycka.
På nyårsafton var det middag hemma hos Staffan (Charlottas nya man). Vi fick underbart god mat och drack gott vin och champagne. Vid tolvslaget gav vi oss ut för att se fyrverkerierna, och hamnade på Grappa. Jag hade bestämt mig för att inte vara bakis, så jag slutade att dricka alkohol vid midnatt. Jag mådde jättebra på Nyårsdagen, men var hemskt trött hela dagen. Det blev en mosig dag hemma hos mamma och Kurt. Mysigt och ledsamt. Tiden gick alltför fort och jag ville inte åka tillbaka till London. Tur att jag har februarilov bokat i sverige igen och något att se fram emot.


Jonas 
Jag träffade en klasskompis till Jonas när vi var på Grappa på Nyårsafton, och det fick mig att tänka på Jonas och den dagen för sjutton år sedan då han lämnade oss för alltid. Jag har ju läst Sofies blogg flitigt och följt hennes liv sedan Victor dog. Det är ju inte samma scenario eftersom Victor var så pass ung, men vissa paralleler har man ju dragit. Hon och hennes nära är väldigt fästa vid graven och de spenderar mycket tid där. Varken jag eller pappa har det behovet alls. Redan när Jonas jordfästes så hatade jag att gå till graven. Jag vill inte tänka på min livsglada bror liggandes i jorden i en kista.
Jag förstår att folk vill ha en plats dit de kan gå och prata med deras nära och kära som gått bort, men inte jag. Minnen börjar försvinna mer och mer, vilket är ledsamt.
Den 28e december 1992 satt jag i Marias rum hos hennes föräldrar på Berberisvägen. Vi var båda hemma över julen, och plöstligt ringer telefonen och jag vet att Eilert svarade. Jag tror att han pratade med Maria och sedan sa till mig att det var Gerty på telefonen. Hon var på lasarettet och vi skulle åka genast. Han sa att Jonas hade dött. Jag vet inte hur jag kom ut i bilen. Jag grät och Maria höll om mig. Jag kunde inte prata. Jag minns att jag tänkte att det var nog ett misstag. Det var inte Jonas som dött. Han hade ju fel i tarmarna! Han var ju inte allvarligt sjuk. Inget hjärtfel eller så.
På lasarettet satt pappa, Annika, Kurt och mamma i ett litet rum minns jag. Någon frågade om jag ville se Jonas. Det ville jag. Han såg så fridfull ut. Det såg ut som om han inte längre hade ett endaste bekymmer. Hans ansikte var slätt och vackert.
Det kändes som om livet inte längre hade någon mening. Jag kunde inte förstå hur någon av oss skulle kunna gå vidare. Vad skulle vi göra utan Jonas? Jonas var ju den som gav oss glädje. Han var den som alltid hade något roligt att berätta, som alltid planerade någon semester eller något påhitt med killarna. Han låg där och skulle aldrig komma tillbaka till oss. Det var för tungt.
De närmaste dagarna var hemska. Jag satt i pappas knä hemma på Jasminvägen. 21 år gammal och jag satt i pappas knä och tyckte att det var normalt. Han fann kraft att trösta mig. Hur fann han det?
Mamma var otröstlig och jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa henne. Jag minns inte om jag höll mig borta från Kvicksund den första tiden. Eller var det bara att jag inte kommer ihåg?
Jag minns att Richard blev hysterisk. Han skrek och skrek. Han ville inte att vi skulle ta i honom. Jag ville krama honom, trösta, bli tröstad. Mattias verkade hålla allt inom sig istället. Jag gav honom en bok som jag fått av bekanta från Pingstkyrkan. Den var för barn och handlade om livet efter döden och hur fint allt var i himlen. Den boken gav mig tröst när jag läste den för Mattias. Jag bestämde mig för att så får det bli. En dag ska jag återförenas med storebror.
Jag har sedan den dagen inte varit rädd för döden.