Redman

Jag såg ett program på TV igår som jag har tänkt mycket på under dagen. Det var en dokumentär om engelska barn I internatskola. Jag måste vara naiv, men jag trodde att barnen var I högstadieåldern när de började på Boarding School.

Men nej! Dessa barn var sju år och skickades till skolan där de skulle sova, äta, studera och bo i flera år innan de skickas till en annan internatskola. De började med en slags tre veckors inskolning då de inte fick träffa deras familj. Tre veckor skulle det ta att bli van vid livet på internatskolan. Pojkar grät så de hulkade, de hade hemlängtan och ringde sina föräldrar från en telefonautomat I samlingsrummet. Det var så hjärtskärande som förälder att se detta. Jag grät, och Brian sa åt mig att sluta titta och gå och lägga mig istället, men jag ville se!

Det de hade, var en enorm kamratskap. De var så gulliga mot varandra, och vi fick se filmklipp av 9-åriga pojkar som tröstade de två år yngre killarna med kramar och ord som: “Det blir bättre snart. Du måste försöka tänka på annat än ditt hem och din mamma. Tänk på fotbollsmatchen I morgon…”

Killarna stöttade verkligen varandra hela tiden, och det fanns inte skymten av mobbing.

Alla killarna som de pratade med på slutet av dokumentären sa att de var glada att de går på internatskola och att de inte skulle kunna tänka sig att gå på en “normal skola” längre.

Möjligen så är det så, att de får en andra familj I skolan och att varje kväll blir som en kväll då kompisarna kommer och sover över. De kan busa, leka och studera tillsammans.

Så är det nog. Men hur klarar föräldrarna att vara borta från sina barn? Hur kan man lämna sin gråtande 7-åring på en skola och veta att man inte får se honom på tre veckor? Hur kan man prata med honom I telefonen och låta hurtig när han inte ens kan prata för att han gråter så mycket och bara ringer för att han vill komma hem och vara hos dig? HUR?