Höst!

I helgen var det så fint att jag var ute i bara linne och shorts. 25 grader och strålande sol. Nu är solen borta och det känns betydligt svalare. Vi har hösten framför oss, och det känns lite tungt. Sommaren gick ju så fort.
En ljuspunkt har vi att se fram emot och det är mamma och Kurts besök i november. Mamma ringde igår, så vi bokade på en gång.
Nu kan jag planera lite grejer att hitta på då.

Tottan kommer ju på onsdag (imorgon!) och tyvärr jobbar jag ju torsdag och fredag, men på fredag ska vi ut och käka och dricka lite vin. Lewis ska vara hos Eunice & Shirley.
Nu har Shirley vart på Jamaica i 3 veckor, och Brian hämtar honom på Gatwick i morgon bitti. De tre veckorna har verkligen gått fort.

Lewis är på bättringsvägen. Hostan är nästan borta och hans aptit är klart bättre.


Tröttast

Jaha ja. Svenska Kyrkans loppmarknad för barnsaker var en flopp.
De hade inte annonserat annat än i sitt Kyrkoblad! Smart. Vi fick ialla fall sälja grejer för typ £40. Vet inte om det var värt besväret.

Känns ju som hela lördagen vart förstörd.
Eunice tog hand om Lewis, och när vi kom dit för att hämta honom hade hon gjort ugnsbakad pastalåda med bacon och ost. Mumsigt!

I natt vaknade Lewis ca 1 gång i timmen och skrek och grät. Jag visste inte vad det var för fel och fick trösta och sitta uppe. Han sa att han hade ont i magen, så jag blev lite orolig och tänkte "bäst att åka till lasarettet i morgon". Sedan släppte han sig, och då tänkte jag "aha, på så sätt - nu blir det nog bättre".
Men nästa gång han vaknade så var han ännu ledsnare och sa att han hade ont i tanden och örat.

Det är väl de stora kindtänderna som ska fram. Lewis och Brian sov tills 12 idag! Wow! Jag vaknade tidigt och är nu hur trött som helst.
Jag har lagt upp lite grejer på E-bay som vi inte fick sålt i går. Hoppas det säljer bra där.

Nu ska jag lägga mig i soffan och softa. Orkar inte städa...

i pappas fotsteg...


Cyklar hos farmor & farfar


Nya favviströjan


Dinosaurer OCH en taxi på en och samma tröja! Vilken lycka...
...tack mormor

Bloggar för hand


Pojkar får väl leka med dockor?

När Lewis blir stor vill jag att han ska ha möjlighet att välja vad han vill jobba med. Inte bara drömma.
Jag vill att han ska ha självförtoende, men inte vara dryg och kaxig.
Jag vill att han ska vara ödmjuk, men inte en dörrmatta.
Jag vill att han ska vara framgångsrik, men inte trampa på andra.
Hur lyckas man? Jag pratade med en människa i förrgår som är en av de konsulter som jobbar här och som åker till skolor och hjälper till med barn som har det svårt. Hon vet precis vilka lärare som ger resultat och vilka skolor som för tillfället är "bäst". Hennes son gick i 12 olika skolor! Hon valde alltså skola beroende på lärare och akademiska resultat. Hon sa att han fick jättebra betyg och är nu en läkare. Undrar bara hur han mådde i skolan/skolorna? Hade han några kompisar? Hann han leka? Hade han en bra uppväxt?
Jag kan inte tänka mig att ständigt vara den nya eleven i klassen. Hur är det?
 
Denna konsult är ialla fall helt otrolig! Hon jobbar som en gnu för att barn ska få det bästa utav sina skolår. Hon motiverar barn i skolor och har en egen lördagskola för de som vill ha extra undervisning. Helt kostnadsfritt. Hon är en människa som jag ser upp till oavsett hennes titel!
Och på tal om det, så hade jag ett möte med min Line Manager igår - alltså min närmsta chef. Hon sa att jag inte skulle bry mig om vad som sagts i tisdags. Hon sa att jag gör ett bra jobb och att jag inte ska lita på någon här för det finns många som inte har något bättre för sig än att rapportera andra. Hon ställde även tillbaka stolen bredvid min, och så satt vi och pratade i mer än en timme och jag kände mig lite gladare på jobbet igen.
 
Lewis säger de roligaste saker.
Brian: "Lewis, it's bedtime"
Lewis: "Sorry"
Brian: "Hey? It's BEDTIME."
Lewis: "I said SORRY".
Haha, som om han inte skulle behöva sova bara för att han sa Sorry. Så pött.
 
Han säger emla istället för elva.
 
Han ber Kamron säga "tåget" bara så att han kan skratta åt Kamron när han säger "tyget" eftersom han inte kan uttala tåget.
 
Jag beställde en docka åt Lewis på internet i lördags. Han leker ofta med dockor på dagis, så jag tyckte att han borde ha en hemma. När jag berättade det för Brian blev han nästan arg. Han tyckte INTE att Lewis ska leka med dockor. Jag blev förvånad. Jag vet att Brians föräldrar har den inställningen från medeltiden, men jag visste inte att Brian skulle reagera så starkt. I morse kom dockan i posten. Jag gav den till Brian och sa att han skulle låta Lewis öppna paketet. Hans svar var att han skulle få den ikväll när han kom hem från dagis. Nu får vi se hur det blir...
Jag har förälskat mig i Joyk-dockorna, men HU! vad dyra de är!

Varför ens försöka?

Varför ska jag alltid ta allting så personligt och bli så ledsen av sånt som jag VET att jag inte borde bli ledsen för?
 
Detta jobbet verkar ha en himla massa människor som inte har nåt bättre för sig än att lägga sin näsa i blöt i andras ärenden.
Igår hade de möte, och i morse kom chefen och sa till mig att två saker nämnts om mig. Det första var att någon nämnt att jag läst tidningen. Jag har läst tidningen på receptionen vid 2 tillfällen. Det var fel. Jag erkänner.
Det andra var att folk klagat på att andra anställda pratar med mig. Chefen föreslog att jag tar bort den andra stolen och bara har en stol i receptionen och att jag ber folk att inte prata med mig om det inte är relaterat till arbete.
Jag tog bort den andra stolen, så att ingen sätter sig bredvid mig. Ska jag säga åt folk att inte prata med mig? Svar: NEJ! Det gör jag inte. Hur jävla poppis skulle jag bli på en skala?

Fyfan va folk är små. Fybubblan säger jag. Hur kan man klaga på att en person pratar med andra anställda?
Usch, jag blev så ledsen. Jag har verkligen försökt till 100 procent på det här bygget. Jag har gjort allt de bett mig om och mer därtill. Ibland har det varit jättetrist och det finns inget att göra. Jag har frågat andra om jag kan hjälpa till med något, jag har skrivit listor och fixat till det snyggt i receptionen. Jag har inventerat i deras skitiga förråd och jag har packat lådor med onödiga grejer och skickat till vårt centralförråd.
Jag har svarat på folks dumma frågor, och hjälpt desperata föräldrar på telefonen, jag har försökt vara trevlig även till skitstövlarna som tror de är värda mer än mig för att jag sitter i receptionen och de är något med en fin titel. 
Jag VET att jag gjort ett bra jobb, så varför blir jag så ledsen när jag får orättvis kritik?

Skeppbygge och vattkoppor

Jag var på VT-introduktionsdag denna vecka i Leatherhead. Jag åkte tåg dit med chefen Annette och tre jobbarkompisar. Det var en himla intressant dag faktist. Jag undrade ju liksom vad VT skeppstilverkarna har med undervisning att göra. De sa att skepptillverkningen nu kommer att försvinna helt.

Det började med att de ville undervisa alla som jobbade inom skeppindustrin eftersom det var så många månader emellan arbeten.
Jag fick också lära mig att min kollega Debbie, 53, är riktigt barnslig och pinsam. Vi satt i ett mötesrum  - 20 stycken, och lyssnade på olika människor som kom in och berättade om olika avdelningar inom VT. Visst, vissa var skittråkiga. Debbie satt och gäspade och suckade högt. Hon försökte få min uppmärksamhet och himlade med ögonen. Fyfan va pinsamt. Jag kände mig som vi var tillbaka i skolan igen.
blush Pictures, Images and Photos
Brian har fått vattkoppor och ligger för tillfället till sängs med huvudvärk och illamående. Han har inte haft feber, men han har koppor överallt. Stackarn.

Igår var det strålande solsken och varmt, så jag och Lewis tog tåget till Liverpool Street och tittade på mer tåg. Sedan hoppade vi på bussen till Themsen och gick över Millenium-bron, och tittade på båtar. Sedan gick vi längs kanalen en stund och tittade på folk, hade picknick och kollade in alla båtar.
Vi tog bussen till London Fields där vi lekte i två olika lekparker innan vi åkte hem. Lewis var helt färdig när vi kom hem och somnade för natten innan sju! Helskönt.

Nu ska vi snart på middag hos svärmor. Shirley är på Jamaica, men Eunice ville inte följa med. Det ska bli gott med hennes Sunday Lunch!


inte den bästa helgen direkt

 

Magsjuk i fyra dagar?
Jag skulle jättegärna vilja äta något, men det är absolut inte värt det. Jag ser fram emot ett riktigt skråvmål när jag mår bättre igen.

Igår ringde jag till läkaren, som sa att magsjuka kan vara upp till 14 dagar så vad var jag orolig över? “Jag är orolig för jag har aldrig vart magsjuk I mer är 2 dagar Det här är något helt nytt för mig. Speciellt att tappa aptiten också.”

Han frågade en massa frågor, och sedan verkade han nöjd (att jag inte har svininfluensan tror jag) och sa att om jag fortfarande har diarré om sju dagar så skulle jag uppsöka läkare.

Det känns som om jag borde vara smal som någon modell just nu. Men det är jag ju inte! Konstigt. Magen putar ut lika stor som förra veckan och kläderna sitter lika tajt.

 

Lewis finger blev svullet där en av hans koppor blivit infekterad, så Brian tog honom till lasarettet I lördags morse och fick penicillin.

De fyra sista tänderna håller på att komma fram och har gett honom utslag på kinden.


Friday night!


Grattis på 2-årsdagen lille Victor
Ovan en film jag hittade från Victors 1-årsdag när vi var hemma hos Sofie och Peter.
Den var svår att titta på - speciellt när Lewis blev jätteglad att se Victor och nu kunde uttala hans namn helt rätt och skrek VICTOR VICTOR istället för Vittor som han brukade säga.

Tänk att vi träffade så mitt i prick med bubbelmaskinen han fick till sin födelsedag. Han älskade bubblor.

Här hjälps killarna åt med borgen som Victor fick av sin moster Terese

Magsjuka stoppar inte arbetsmyran
I morse vaknade jag 3:30 med magknip, och sprang på toan. Jag fick springa på toan många gånger innan det var dags att gå upp. Det var länge sedan jag var magsjuk, och gudarna ska veta att jag inte saknat det! Min kropp var aldeles tom både i magen och i tarmar när jag skjutsade Lewis till dagis i morse.
Om jag hade vart kvar på mitt gamla jobb hade jag sjukskrivit mig utan tvekan. Det gick inte nu med det nya jobbet och med tanke på att jag var hemma förra fredagen med Lewis och hans vattkoppor. Då skulle ju chefen tro att jag sjukskriver mig varje fredag för att få någon långhelg.

Lewis ville inte till dagis. Han grät inte när jag lämnade honom dock. Jag hjälpte honom att ta fram Weetabix till frukost. Han var rätt nöjd när han fått hälla på mjölken själv, sedan fick jag en puss och sa adjö.

Framåt tolv var jag vrålhungrig och köpte en Chicken Ceasar rulle som är en favorit. Tyvärr så mådde jag pyton efteråt. 
Jag kan inte undgå att njuta av tanken att jag går ner något hekto i allt elände.
Vi hade personalmöte idag kl.14. Jag mådde skitilla men fick sitta och svälja och se pigg ut i 90 minuter! Nittio väldigt långa minuter med hemskt mycket babbel av VDn och vår IT-chef.

Det var meningen att vi skulle köpa en cykel till mig i helgen, men vi ska vänta för jag kan visst få köpa cykel skattefritt genom jobbet, så jag väntar tills jag fått den förmånen.

På söndag kommer Annika. Vi ska ut och äta på nån pub.
Helgen börjar NU

Vänskap

I morse fick Lewis gå till dagis igen. Han var "full of beans" igår som de säger här på ön. Han hade ätit sin lunch, käkat yoghurt till mellanmål, och så var han sitt vanligt energiska själv i går kväll.

Han verkade inte så glad till att åka till dagis i morse. Hittade på en massa saker som han måste göra hemma först. Han ville absolut inte ta av sig pyjamasen.
När vi äntligen kom till dagis, så kom Ishaq (ja, stavar han sitt namn - INTE Ezak som jag stavat det) och tittade storögt på Lewis och sa CHICKEN POX. Han såg väldigt orolig ut och tog Lewis hand. Det här är en kompis man kan räkna med!
Jag har för mig att mamma sagt att Tottan och jag blev kompisar när vi var två år.
Jag sa till Christel att Lewis vart lite dålig på att dricka, och jag är lite orolig för att han inte dricker tillräckligt på dagis. Han går ju inte självmant fram till vattenbehållaren och tar ett glas vatten - han är ju 2!
Det måste vart fler föräldrar som klagat för nu hade de bytt system. Christel började förklara att nu har dom flaskor med vatten med sitt namn på. De kan de dricka ur, och de fylls på under dagen. Hon hade inte ens förklarat färdigt, förrän Ishaq kom med Lewis flaska och gav den till honom och visade Lewis sitt namn. Lewis bara log.
Han hade inget emot att mamma åkte till jobbet idag. Han skulle ju leka med Ishaq!Photobucket


På lunchen tog jag tåget en station till Wood Street för att kolla på begagnade cyklar. Jag fick provåka en cykel. Verkade helt ok, men jag kände inte igen märket. Brian ska hänga med mig och kolla på den i morgon kväll. Jag längtar efter att få börja cykla, spara bensinpengar och bli spänstig igen
 Photobucket



Vattkoppor, dag 5


På måndagen ser Lewis ut så här och mår mycket bättre. Febern har gått ner och han kan till och med få i sig 3 köttbullar till lunch och en halv flaska välling till middag.
Det är skönt att det börjar bli bättre igen.

Typiskt att han blev sjuk just till långhelgen. Annika kom inte som planerat, för Lewis kunde ju inte gå ut. Han har visserligen vart ute, men bara i parker och nana's trädgård. Inte där han kunnat smitta någon.
Eunice & Shirley grillade i söndags, så vi var där liksom Lesa, Dean & barnen. Det var stimmigt och roligt som vanligt.


RSS 2.0