Redman

Nu är det slut med TV-tittande innan dagis för Lewis. I morse vaknade han samtidigt som oss och fick därför se på Peppa Pig medan vi duschade och gjorde oss iordning.
När vi skulle gå fick han ett utbrott och började skrika, slåss och bita mig. Jag försökte med allt, men han var helt besatt och ville inte gå till dagis. Han skulle stanna hemma.
Grannen kom ut och undrade vad som stog på. Han slutade skrika en sekund och började sedan igen att slå med knytnävarna på dörren medan han vrålade. Väl ute bar jag honom till garaget, men för att kunna låsa upp fick jag lov att släppa ner honom. Han var snabbare än Bolt och var framme vid ytterdörren igen och bankade och bet i den! När jag gick ner på hans nivå för att försöka prata med honom så spottade han mig i ansiktet. Vad gör man? Jag bar honom till bilen och satte honom i sätet och körde till dagis.

Jag kände mig utmattad, generad och ganska så arg. Jag antar att han kände precis likadant.

Lewis var glad i morse när jag lämnade honom på dagis!
Han var vaken vid fyra-tiden i morse och var ledsen för hans tänder gjorde ont.
Hans sista tänder (längst bak) håller på att komma fram. En är halvt framme och halvt gömd i tandköttet. Vi gav medicin och tröstade. Han somnade snart igen, men sov sedan som en stock när jag försökte väcka honom kl 8 i morse.
Varje gång som jag väcker honom sent, klär på honom och sticker till dagis UTAN att ha tid med nåt tidigt barnprogram eller att leka med bilar, så går det mycket bättre att lämna honom på dagis.
Jag sa åt honom att komma ihåg att säga till en fröken om han hade ont i tänderna så att de kan ge honom medicin.
Det är så otroligt skönt att han kan tala om vart han har ont och att han har ont. När han inte pratade så fick man ju gissa liksom.

Jag var hos tandläkaren för ett par veckor sedan och fick två hål lagade. Jag hatar verkligen att gå dit.
Jag ligger spänd som en fjäder I hennes stol och försöker tänka på något trevligt. Sedan när man är färdig blir det alltid otrevligt att se hur mycket man får lov att punga ut för denna tortyren.

Jag blev därför ganska glad I morse när jag läste om Plasma Jet…

En "plasma jet" (låter som nåt vapen från Star Wars) tar kål på tandtroll utan lagningar kommer möjligen att ersätta tandläkarborrar om 3 år.

Plasmajetten skjuter en stråle av elektriskt laddade syreatomer in i kaviteterna och dödar alla farliga bakterier smärtfritt.

Någon doktor i Tyskland har kommit på denna genialiska idé. Jag tycker att det vore enormt skönt att slippa borren varje gång man går till tandläkaren.

Jag vet inte riktigt vad som är värst: ljudet och vibrationerna I skallen eller smärtan. Rättare sagt rädslan för smärta för nu har man ju ofta bedövning.

Allt som allt är tandläkarbesök ganska så otrevliga, och jag hyllar Dr Stefan Rupf.

Barnkalas
Nu har jag faktiskt haft så pass körigt att jag inte hunnit skriva i bloggen så ofta som jag velat.
Vi hade mycket att stå i helgen som gått. På lördagen var vi ju bjudna på Tylers 2-årskalas i Croydon (Tylers pappa Blakey är en gammal jobbarkompis till mig). Det tog en himla tid att komma dit eftersom det är södra London och vi fick lov att åka igenom stan för att komma dit. Lewis var lycklig för vi åkte igenom Blackwall Tunnel och han älskar tunnlar!
Kalaset var inne på ett lekcenter som var ett systerbolag till Kidspace i Romford dit vi brukar åka med Lewis. Mycket stoj, högt ljud och spring. Alltså inte det rätta stället att prata med Tylers föräldrar som jag inte träffat på så länge, men det var skoj ändå. Tre andra gamla jobbarkompisar var också där med sina barn och det var skoj att träffas. Lewis började bli trött runt ett, och någon halvtimme senare
kastade han en trampbil på ett annat barn och då var det dags att ta ut Lewis och åka hem!
Det tog ännu längre tid att komma hem. Alla tre var trötta och irriterade. Jag skulle ut med Annika och ett par tjejer för att fira Annikas födelsedag. Jag bytte om snabbt och fixade håret i en hast medan Lewis tjatade bredvid om sitt tåg. När jag stack satt Lewis och Brian och tittade på TV. Good times.

Annikas Birthday
Vi var fyra tjejer som träffades i lägenheten i West Kensington som vi alla vid något tillfälle delat med Annika. Hon bjöd på champagne och tilltugg. Bord var bokat på Sway i Holborn.
Jag beställde Antipasti till förrätt, kyckling kiev till huvudrätt och Profiteroles till efterrätt. Mycket god mat, trevligt sällskap och musiken var också bra. DJ'n stod vid en bärbar dator och en gång blev det helt tyst i lokalen då han tabbade sig, men annars var det bra. Jag tror nog vi höjde medelåldern ett par år där inne.

Pinsamma Sue
På söndagen vaknade jag i min säng och inte i Annikas gästsäng som planerat. Vi tog sista tunnelbanan hem på lördagkvällen så jag tyckte att jag lika gärna kunde åka direkt hem. Lewis verkade lika glad att se mig som jag var att se honom när han vaknade på söndagen. Vi städade i lägenheten innan vi satte oss i bilen för nästa helgutflykt. Nu bar det av till Archway för att käka Sunday Lunch hos Tom & Amanda och lille RayKaan. Lewis såg fram emot att leka med RayKaans bilar.
Väl framme (efter att ha setat fast i trafikköer igen!) så inser vi att Claude & Sue och deras barn är där också. Fullt hus med andra ord.
Både Claude & Brian kommer att vara Toms 'best man' på Tom & Amandas bröllop i juli. De hade alltså lite att planera inför svensexan.
Det var en mycket trevlig och intressant dag. Amanda var som vanligt den perfekta värdinnan och sprang runt och såg till att vi hade nåt att dricka och att äta hela tiden. Lunchen bestod av kyckling eller skinka med rostade palsternackor, bakad potatis, kokt potatis, broccoli, couscous, sallad, ratatouille och tsatsiki. Sedan fick vi glass och hembakad morotskaka. Efter det satt vi i sofforna och åt allt tilltugg som hon tog fram. Karlarna gick till puben för att diskutera svensexan.
Sue var som vanligt extremt pinsam. Hon vet helt enkelt inte vad som är 'normalt' att nämna inför folk och vad som bör stanna i var och ens hjärna!
Exempel 1:
Vi sitter vid middagsbordet och har ätit färdigt. Sue vill gå ut och röka och hennes 16-åriga son Alex nämner att han tycker hon borde sluta röka. "Ska det komma från dig som kysser tjejer med tungan"
Hallå! Snacka om att genera Alex och vad hade DET med saken att göra???
Exempel 2:
Amanda, jag, Sue, Ray-Kaan, Lewis och Sues 9-åriga dotter Marni sitter på golvet och spelar ett spel.
Sue: "Marni och jag har haft snacket om LIVET." Vi tittar frågande på henne. "Ja, ni vet - om sex". Jag kan se på RayKaan att han lyssnar extra noga nu. Ingen säger nåt så Sue fortsätter "Hon har fått pubishår". Marni är nu så generad att hon vill krypa under mattan, men Sue fortsätter att berätta om saker som vi egentligen inte alls vill eller behöver veta och som bara generar hennes sötnos.
Usch, jag är såå glad att vi inte längre är grannar. En eftermiddag vartannat år räcker med Sue. Annars har jag verkligen ingen lust att träffa människan.

Linnen måste vara magiska om de motverkar sjukdom?
I går när jag hämtade Lewis hos farmor och farfar så fick jag skäll av Brians far Shirley för att jag inte tar på Lewis linne under tröjan. "Det är fortfarande kallt även om det ser varmt ut" manar dom mig båda två. Jag försöker säga att i sverige använder vi inte linne... "Nej, men här är kallt så man måste ha linne på sig så man inte blir sjuk. Lewis har hostat och fått förkylning när vi gick ut för att han inte hade nåt linne".
Det var bara att lova att ta på honom linne i fortsättningen. Normalt så brukar jag komma ihåg att ta på honom ett linne innan vi åker till farmor och farfar för jag vet att de tror att linnet är magiskt i kylan, men igår glömde jag och då fick jag minsann veta det. 
Fast jag fattar inte varför han iså fall inte behöver långkalsonger under joggingbrallor om det är 0-gradigt eller kallare? 
Han måste han ha ett linne under tröjan FAST han har en dunjacka? Det måste vara något magiskt med de här linnena som jag inte vet om. Kanske värmer linnet hela kroppen?
Förresten - blir man verkligen förkyld av att vara kall? är det inte en gammal myt? Jag trodde det bara var baciller som orsakar förkylning och influensor?

I helgen ska vi se Toy Story 2 i 3D på bio. Vi har ju alla sett filmen många gånger på DVD, men detta blir Lewis första biobesök och jag vet ju att han inte har något emot att se en film han redan sett. Tvärtom.

Nu har Vilma fötts.
En liten mirakeltjej som kommer att ge mycket glädje och hopp i Sofie och Peters liv.
Deras liv har varit fyllt av sorg och mörker sedan Victor gick bort i april förra året.

Igår fick vi se bilder av lilla Vilma på Sofies blogg: http://denstarkastestjarnan.blogg.se/


Victor jag och Lewis fôr ett år sen

Victors ettårsdag.

"Det blev kallt och snöade i år igen! HJäLP!"
Nu verkar Londonborna ha vant sig vid kylan och snön. Trafiken, skolor och bussar verkar ha kommit igång igen. De skriver så mycket i tidningarna som jag inte vet är sant eller ej, men om man ska tro vad de skriver så håller gasen på att ta slut. Alla hem i england är ju beroende av gas för spisar, värme och varmvatten. Läs här

Trotsåldern
Jag orkar inte kämpa med Lewis jämt när han är på sitt värsta trotshumör. Ibland får man helt enkelt bara låta honom få som han vill. Jag vet att han inte lär sig något bra av det, men hur orkar man alltid stå emot? Han skriker, gråter och tjatar. Ibland kan man ignorera, men det är ju så mycket lättare att ge efter.
I morse var han på fantastiskt bra humör när han vaknade 05:15. Han fick välling och sedan var han uppe och lekte med sitt elektriska tåg som han fick av mormor i julklapp. Han släppte ner det på golvet i ett rum, sedan sprang han iväg in i ett annat rum och väntade innan han sprang tillbaka för att se vart tåget hade tagit vägen nu.
Så fort vi kom utanför dörren så började han trilskas och skulle INTE gå till garaget. Jag bedjade. Jag mutade, Jag distraherade. Jag blev arg. Då kom han. Varför ska man behöva bli arg? Usch, vad jobbigt. Sedan, väl hos farmor och farfar, så ville han inte gå ur bilen! Suck.

Jury Service
Eunice hade lite dåliga nyheter i går. Hon har blivit kallad att göra tjänst i juryn vid rättegång den 1:a mars. Det kan pågå en dag. Det kan också bli ett fall som håller på i månader. Hon är inte alls sugen på det. Hon var riktigt arg faktiskt, men hon har redan sagt nej ett par gånger så nu måste hon göra det.
Då återstår frågan: Vad gör vi med Lewis när inte farmor kan ta hand om honom måndag-tisdag? Jag antar att vi får fixa dagis heltid. Jag ska prata med dom i morgon.

Hönsmamman
Brian ska skjutsa Lewis till dagis i morgon. Han har lovat att börja med det de dagar han kan. Det är faktiskt ett riktigt stressmoment, och att få hjälp med det kommer att göra livet mycket lättare.
På lördag ska vi på Tylers 2-årskalas i Croydon på förmiddagen, och på kvällen ska jag ut med Annika och några av hennes tjejkompisar. Hon fyller nämligen på fredag. Det ska bli skoj. Jag behöver komma ut, fast jag vet att jag kommer sakna Lewis hela tiden. Gud, vilken hönsmamma jag är!

ängeln som gav mig kramar och pussar i morse

Idag kände jag nog att snön inte var så där superspännande och inbjudande längre. Det var -3°, men det kändes mycket kallare eftersom det blåste så i parken.

Lewis och jag var de enda människorna där, förutom en och annan frusen människa som gick igenom parken för att komma hem till värmen. Lewis ville bygga en snögubbe, men det gick ju inte. Det var inte alls kramsnö och det blev bara pulver av snön han försökte krama i handen.


Vad är det med Londonborna som gör att de inte klimatiserat sig alls till snö/kyla under vintern? De har ju alltid haft kalla vintrar och under de 20 år som jag bott här så har vi haft snö flera vintrar. Trots detta så finns ju inga snöplogar, de har aldrig sandat/saltat i förväg trots väderprognos, skolor och dagis stänger alltid pg a kyla/snö och transporter ska vi inte tala om. Det är ett mysterium som aldrig kommer att lösas.

Jag antar att jag aldrig kommer klura ut dom. Jag vet fortfarande inte varför man föredrar två kranar (en varm och en kall) till en mix-kran? Eller varför man har heltäckningsmattor i hela hem och sedan går inne med skorna? Eller varför man inte bygger hus med ordentlig isolering/fönster eller större sovrum? Det finns en hel massa saker i england som vi svenskar älskar att ifrågasätta och kritisera, men jag kan inte skriva om allt, då skulle ni somna.

Vi får helt enkelt acceptera att när det snöar och blir kallt, så får man köra långsammare och försiktigare på iskanor till vägar. Vi får acceptera att många inte kan komma till jobbet för tåg, tunnelbanor och till och med bussar blir avstängda vid vinterväder. Inte ska jag klaga. Jag får ju gå hem tidigare från jobbet.

Jag önskar att vi haft en pulka! Jag kollade på internet och en vanlig sketen plast-pulka kostar 640kr!!! En snow-racer kan man köpa för sisådär tusenlappen. Nästa år ska jag importera pulkor från sverige och sälja på Ebay! I'm going to be rich, rich, rich...

Slutligen - grattis till Jonte & Hannah som fått tvillingpojkar. Oj, vad söta de små liven är - se själv på Hannas blogg: Hannas lilla värld

Igår var det riktigt vacker ute. Det låg ett täcke med snö på backen när vi vaknade och man kunde tydligt se alla rävspår i snön. Det måste fullkomligt krylla med rävar.
Det snöade hela dagen, och jag stack från jobbet halv fyra. Jag tordes inte vänta tills det blev mörkt att köra med vinterdäck för att hämta Lewis.
Han hade byggt snögubbe på dagis, och när vi kom hem byggde vi en till. Nya grannpojken, Cederick var ute och gjorde en snögubbe han också. Pojkstackarn hade inga vantar! Jag erbjöd honom mina och han sa att det var ok, han kände inte sina händer längre! De kommer från Mauritsius så jag antar att de inte behövt vantar förr!
Jag och Lewis visade honom hur man bygger en snölykta.

Utsikt från jobbet

Snögubben på dagis

Bygger snögubbe vid garagen hemma

Nu har jag blivit tillsagd på jobbet att gå hem tidigt, så det är väl bäst jag tar mitt pick och pack och kör härifrån.
I morgon ska jag till tandläkaren! Hugaligen

Jul + barn = stress?
Jag har mycket tålamod. Det säger alla, och för det mesta kan jag sitta ner och leka med Lewis, men ibland sitter jag och tänker på allt som jag vill eller bör göra och då blir jag otålig. Därför är det bäst att gå ut med min trotsiga son. När vi är ute så kan vi ju 'bara vara' och jag ser inte tvätten som måste in i maskinen, golvet som är dammigt, disken i hon och tänker inte på bloggen som borde uppdateras!
Ute kan vi fara runt och båda vara avslappnade och ha skoj.
Men inte på julafon. Lewis hade vart sjuk i flera dagar och jag vågade inte ta ut honom i kylan.
Han var hemskt mammig och tjatig. Brian jobbade och jag blev faktiskt lite lätt hysterisk och kände mig stressad och behövde lite tid för mig själv. Jag tänkte att om han bara sover, så kommer han att vara mindre gnällig när han vaknar och jag kan få lite gjort när han sover. Men icke. Han sov inte. När Brian kom hem bakade jag två mandeltårtor (Carinas recept). En till alla på juldagen hemma hos Eunice och en till Dean att ta med sig hem. Juldagen hos svärföräldrarna var trevlig, men inte särskilt avslappnad. Lewis hostade och hostade tills jag trodde vi skulle få lov att åka till akuten. Kamron retade Lewis med leksaker som han inte fick låna, Layla & Kamron bråkade, Dean skrek om nåt dataspel och TV'n var på hela tiden med hög volym! 

 På Annandagen tog vi det faktiskt hemskt lugnt, men jag började packa lite lätt. Den 27:e skulle vi hem till sverige, men inte förrän senare. Planet gick 17:40 så vi räknade med att åka hemifrån i 3-tiden. Brian stack och simmade och kom hem med två nya resväskor som var perfekt storlek till handbaggage. Han sa att det var halt ute så vi får nog åka lite tidigare. Helt plöstligt blev det lite panik hemma. Allt var inte packat, Lewis var inte klar, hans medicin måste packas, jag hade inte käkat sedan frukost. Jag slängde in en soppa i mikron, tog ut den och brände mig på den heta vätskan och hoppar till så att soppan flyger över köksgolvet, i mikron och på mikron! Jag skriker, Brian står i duschen och undrar vad som står på... När vi sitter i bilen på väg till Stansted känner jag äntligen att jag kan slappna av och njuta av lite ledighet. Vi ska ju till sverige, och Brian säger att då kan ju Susanne och Yvonne hjälpa till med Lewis. Jag känner en liten kokande ilska inom mig igen, och undrar varför kan inte männen hjälpa till med Lewis??? Jag håller tyst och tänker att han har rätt. Det är ju jag, Sune och mormor som trots dåligt samvete skiter i disken, tvätten och dammsugningen för att istället ägna tid åt att leka med Lewis.

Sverige!
Lewis älskar att vara i sverige. Han har alltid varit mer avslappnad och känner sig mer hemma med svensktalande folk. Om det är släkt eller inte så föredrar han svensktalande till engelsktalande. Jag vet inte varför, men så är det. Hemma hos pappa och Susanne betedde han sig genast som om han var hemma.
Vi gjorde inte så mycket, men tiden gick fort ändå.
Tottan kom med barnen och vi åkte pulka i Marielund, pappa och jag stack ner på stan och handlade vinterkläder till Lewis, Adam hjälpte Lewis att bygga en snögubbe, Richard kom en kväll och vi gav varandra julklappar. Richard berättade att han och Charlotte inte längre var tillsammans. Det var verkligen ett chockbesked! Jag trodde allvarligt att de skulle gifta sig och få barn snart. Typ.
2009 års chock nummer 1: Michael Jackson dör.
2009 års chock nummer 2: Richard gör slut med Charlotte.
På onsdagen skjutsade pappa oss till Kvicksund. Lewis hittade genast Mattias gamla leksaker som mamma lagt i rummet. Janne kom på besök, och mamma slutade tidigare. Hon skämde bort oss som vanligt. Mormor och morfar kom på Nyårsafton och hade med sig en radiostyrd bil till Lewis. Han var rädd för den först, men det tog inte lång stund innan han älskade den. En XC-60 Volvo polisbil. Vilken lycka.
På nyårsafton var det middag hemma hos Staffan (Charlottas nya man). Vi fick underbart god mat och drack gott vin och champagne. Vid tolvslaget gav vi oss ut för att se fyrverkerierna, och hamnade på Grappa. Jag hade bestämt mig för att inte vara bakis, så jag slutade att dricka alkohol vid midnatt. Jag mådde jättebra på Nyårsdagen, men var hemskt trött hela dagen. Det blev en mosig dag hemma hos mamma och Kurt. Mysigt och ledsamt. Tiden gick alltför fort och jag ville inte åka tillbaka till London. Tur att jag har februarilov bokat i sverige igen och något att se fram emot.


Jonas 
Jag träffade en klasskompis till Jonas när vi var på Grappa på Nyårsafton, och det fick mig att tänka på Jonas och den dagen för sjutton år sedan då han lämnade oss för alltid. Jag har ju läst Sofies blogg flitigt och följt hennes liv sedan Victor dog. Det är ju inte samma scenario eftersom Victor var så pass ung, men vissa paralleler har man ju dragit. Hon och hennes nära är väldigt fästa vid graven och de spenderar mycket tid där. Varken jag eller pappa har det behovet alls. Redan när Jonas jordfästes så hatade jag att gå till graven. Jag vill inte tänka på min livsglada bror liggandes i jorden i en kista.
Jag förstår att folk vill ha en plats dit de kan gå och prata med deras nära och kära som gått bort, men inte jag. Minnen börjar försvinna mer och mer, vilket är ledsamt.
Den 28e december 1992 satt jag i Marias rum hos hennes föräldrar på Berberisvägen. Vi var båda hemma över julen, och plöstligt ringer telefonen och jag vet att Eilert svarade. Jag tror att han pratade med Maria och sedan sa till mig att det var Gerty på telefonen. Hon var på lasarettet och vi skulle åka genast. Han sa att Jonas hade dött. Jag vet inte hur jag kom ut i bilen. Jag grät och Maria höll om mig. Jag kunde inte prata. Jag minns att jag tänkte att det var nog ett misstag. Det var inte Jonas som dött. Han hade ju fel i tarmarna! Han var ju inte allvarligt sjuk. Inget hjärtfel eller så.
På lasarettet satt pappa, Annika, Kurt och mamma i ett litet rum minns jag. Någon frågade om jag ville se Jonas. Det ville jag. Han såg så fridfull ut. Det såg ut som om han inte längre hade ett endaste bekymmer. Hans ansikte var slätt och vackert.
Det kändes som om livet inte längre hade någon mening. Jag kunde inte förstå hur någon av oss skulle kunna gå vidare. Vad skulle vi göra utan Jonas? Jonas var ju den som gav oss glädje. Han var den som alltid hade något roligt att berätta, som alltid planerade någon semester eller något påhitt med killarna. Han låg där och skulle aldrig komma tillbaka till oss. Det var för tungt.
De närmaste dagarna var hemska. Jag satt i pappas knä hemma på Jasminvägen. 21 år gammal och jag satt i pappas knä och tyckte att det var normalt. Han fann kraft att trösta mig. Hur fann han det?
Mamma var otröstlig och jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa henne. Jag minns inte om jag höll mig borta från Kvicksund den första tiden. Eller var det bara att jag inte kommer ihåg?
Jag minns att Richard blev hysterisk. Han skrek och skrek. Han ville inte att vi skulle ta i honom. Jag ville krama honom, trösta, bli tröstad. Mattias verkade hålla allt inom sig istället. Jag gav honom en bok som jag fått av bekanta från Pingstkyrkan. Den var för barn och handlade om livet efter döden och hur fint allt var i himlen. Den boken gav mig tröst när jag läste den för Mattias. Jag bestämde mig för att så får det bli. En dag ska jag återförenas med storebror.
Jag har sedan den dagen inte varit rädd för döden.