Skärpning!
Nehej nu är jag dålig på att skriva i bloggen igen.
Jag har väl kanske inte så mycket att skriva om. Varje dag är ju lik den förra.
Man går upp innan sju, duschar, sätter på kaffe, väcker Lewis, klär på Lewis, ser till att Lewis äter frukost, sminkar sig, tar på sig och fixar håret.
Vill helst sitta i bilen 8:40. Lewis krånglar nästan ALLTID på dagisparkeringen. Han vill sitta kvar i bilen, han vill klättra in i framsätet och hålla i ratten eller så springer han runt bilen och gömmer sig. Allt för att inte gå in genom grinden.
När vi väl är inne på dagis så går det bra. Då ser han leksaker, kompisar och dagisfröknarna. Han brukar bara ge mig en puss och så ler han sitt gosigaste leende.
På lunchen åker jag antingen hem och äter eller så tar jag en macka och sitter i parken.
Min arbetsdag ska sluta 17:15, men jag får nästan alltid sluta tidigare eftersom chefen är på semester. Jag brukar vara ute ur dörren i fem-tiden, sedan kör jag så fort jag kan (säkert - inte som en dåre) till dagiset. Det tar under 5 minuter vanligtvis. Lewis blir alltid lika glad att se mig.
I går sprang han nästan omkull mig när jag skulle få en välkomstkram.
Cristel var där och berättade om vad han gjort - dansat, haft sporttimme och allt möjligt.
"He had an accident" sa hon. Så jag trodde hon menade att han kissat på sig. "No" sa hon, så då tänkte jag att "Oj, har han bajsat i kallingarna?". Men det hade han inte heller.
Det var ett annat barn som bitit honom i handen. Det hade blivit ett märke i handen. Jag tittade genast på handen, och där på baksidan av handflatan ser man tydligt ett bitmärke. Huden hade inte spruckit, så inget sår.
Cristel gav mig en "incident-report" där det stod vad som hänt. Jag blev lite chockad tror jag, för jag tappade talförmågan en minut. Eller två.
Var det oprovocerat? Klämde jag fram. Och det var det. Det andra barnet hade bara bitit Lewis i handen och Lewis hade inte gråtit. Han hade fått mycket kramar av fröken, och sedan kallt vatten på handen. Stackars liten.
Både jag och Brian kom överens om att det var ändå bättre så, än att vi kommit dit och de sagt att det var LEWIS som oproverat bitit ett annat barn.
Brian sa åt Lewis i morse, att om nåt barn försöker bita dig idag så skriker du högt NO och drar undan armen. Lewis tittade bara storögt på pappa. Jag undrar vad som gick in i hans skalle utav den ordern...
Jag har väl kanske inte så mycket att skriva om. Varje dag är ju lik den förra.
Man går upp innan sju, duschar, sätter på kaffe, väcker Lewis, klär på Lewis, ser till att Lewis äter frukost, sminkar sig, tar på sig och fixar håret.
Vill helst sitta i bilen 8:40. Lewis krånglar nästan ALLTID på dagisparkeringen. Han vill sitta kvar i bilen, han vill klättra in i framsätet och hålla i ratten eller så springer han runt bilen och gömmer sig. Allt för att inte gå in genom grinden.
När vi väl är inne på dagis så går det bra. Då ser han leksaker, kompisar och dagisfröknarna. Han brukar bara ge mig en puss och så ler han sitt gosigaste leende.
På lunchen åker jag antingen hem och äter eller så tar jag en macka och sitter i parken.
Min arbetsdag ska sluta 17:15, men jag får nästan alltid sluta tidigare eftersom chefen är på semester. Jag brukar vara ute ur dörren i fem-tiden, sedan kör jag så fort jag kan (säkert - inte som en dåre) till dagiset. Det tar under 5 minuter vanligtvis. Lewis blir alltid lika glad att se mig.
I går sprang han nästan omkull mig när jag skulle få en välkomstkram.
Cristel var där och berättade om vad han gjort - dansat, haft sporttimme och allt möjligt.
"He had an accident" sa hon. Så jag trodde hon menade att han kissat på sig. "No" sa hon, så då tänkte jag att "Oj, har han bajsat i kallingarna?". Men det hade han inte heller.
Det var ett annat barn som bitit honom i handen. Det hade blivit ett märke i handen. Jag tittade genast på handen, och där på baksidan av handflatan ser man tydligt ett bitmärke. Huden hade inte spruckit, så inget sår.
Cristel gav mig en "incident-report" där det stod vad som hänt. Jag blev lite chockad tror jag, för jag tappade talförmågan en minut. Eller två.
Var det oprovocerat? Klämde jag fram. Och det var det. Det andra barnet hade bara bitit Lewis i handen och Lewis hade inte gråtit. Han hade fått mycket kramar av fröken, och sedan kallt vatten på handen. Stackars liten.
Både jag och Brian kom överens om att det var ändå bättre så, än att vi kommit dit och de sagt att det var LEWIS som oproverat bitit ett annat barn.
Brian sa åt Lewis i morse, att om nåt barn försöker bita dig idag så skriker du högt NO och drar undan armen. Lewis tittade bara storögt på pappa. Jag undrar vad som gick in i hans skalle utav den ordern...
Kommentarer
Postat av: Sune
Håller med Brian! Jag lärde Adam när han gick i förskoleklass(6-års)att ge tillbaka. En kille hade slagit Adam och då sa jag till min son att slå tillbaka en gång och säg NEJ. Det gjorde Adam men han slog inte bara en gång...... Han blev aldrig mera störd av den killen i alla fall. Sen så har ju även storbror sagt att han kan åka till skolan och visa sig. Det har inte behövs ännu... Roligt att det går bra med dagislämningen nu. Kramar!!
Trackback
