Inskolningsvecka Nr 2...
Fattades ju bara att Lewis skulle gå och bli sjuk. Igår hade han 40°C feber och var allmänt hängig och snuvig. Jag kunde inte ta honom till dagis, men ville inte heller säga att han är sjuk. Säger jag att han är sjuk så kanske de säger att han måste bli bra innan jag kan ta dit honom.
Han har ju bara denna vecka att skolas in, sedan börjar jag jobba!
I morse tog jag tempen och han hade 39.4.
Jag gav honom febernedsättande medicin och körde till dagis ändå. Själviskt? Ja förmodligen. Han har ju troligtvis fått förkylningen från dagis, så jag tror inte att de andra barnen får nåt de inte skulle fått annars.
Han var jätteledsen. Han blir ju ännu mera mammig när han är sjuk. Jag gick ut ur grinden med Lewis skrikande och gråtande. Hemskt hemskt hemskt.
Jag höll mig borta tills strax innan ett. Då hade han varit där i 2 1/2 timme och under lunchtiden vilket var planen. Han hade somnat och sovit 1 1/2 timme! Missat att äta. Jag gissar att han grät sig själv till sömns.
I morgon ska jag lämna honom kl 9 och komma tillbaka 1. Hoppas han mår bättre.
Två åker hem med flyget och en kommer tillbaka med samma flyg
Anna & Oskar åker hem i morgon. Jag kan inte skjutsa pg a inskolningen, men Brian erbjöd sig att skjutsa dem innan jobbet. Ikväll ska de bjuda oss på middag på Ferry Boat Inn. Ska bli helmysigt. Vi får förstås ställa in om Lewis är dålig.
Mamma kommer i morgon! Det ska bli så skoj att se henne igen och så roligt för Lewis! I all denna inskolningsstress har jag nästan glömt bort planerna inför lördagens födelsedag. Har ialla fall planerat tårtan jag ska baka och lite picknick mat till oss. Nu får vi bara hoppas att vädret blir strålande.
Helg
Idag var det lite festligheter i Walthamstow för barnfamiljer. De hade hoppslott, karuseller, underhållning och mera. Lewis var inte på humör. Han beter sig precis som alltid när han håller på att få tänder: grinig, trött på dagarna, vaknar om nätterna och tappar aptiten helt.
Han tyckte att det var roligare att jaga duvorna och att titta på tågen så det gjorde vi. Brian var hemma och kollade på något sportprogram.
Förra lördagen var vi hos Paul & Pippa. Lille Ruby hade inte växt mycket, men hennes hår hade växt desto mer! Tom, Amanda och RayKaan var också där.
Lewis, Raykaan, Luke & Ruby leker med sand
Lewis i Lloyds Park
Vad vore jag utan min fantastiska familj?
Jag älskar er alla och saknar er massor. Lewis pratar ofta, ofta om er allihop och det gör mig så ledsen att han inte kan åka och hälsa på er varje dag. En dag - om en sisådär fem år - så kommer vi och då kan ni räkna med att Lewis kommer att våldgästa er titt som tätt!
DAGISET - DAG 4
Lewis och jag gick till dagiset eftersom Brian fortfarande har min bil. Det tog oss 40 minuter för vi hade ingen brådska.
Lewis tog med sig en av sina tågböcker och visade Ezak så fort vi kom in. "Train, train, train" sa Ezak och pekade på bilderna. Lewis rättade till honom mycket tålmodigt och sa i hög och tydlig stämma "MONORAIL, STEAM TRAIN, DIESEL, KABOUS, GONDOLA TRAIN..."
Sedan gick vi ut, och då sa jag bara att jag går nu Lewis. Hej då. Han satt kvar på backen och lekte med BRIO tåget.
En halvtimme senare kom jag tillbaka och han hade inte gråtit alls! Jag är så lättad. Så bra det har gått.
När vi gick hem sa Lewis. "Va roligt". "Vad var roligt?" sa jag. "Leka barnen" sa han.
Jag började nästan gråta igen.
Av glädje.
FREDAG
Grattis till Richard idag! Jag hoppas att du får en fin dag med mycket gott att äta och ett och annat paket!
En stor kram till dig och till Charlotte också som sticker snart.
En tanke till Jonas också förstås som skulle fyllt 41 idag. Grattis Jonas.
upp och ned och upp - kan det fortsätta upp nu PLEEEASE?
Livet har känts hårt de sista veckorna. Jag ska börja jobba heltid och skola in Lewis på dagis och jag har haft ont i huvudet nästan varje dag och inte sovit särskilt bra.
Jag har nu börjat slappna av lite och börjar se ljuspunkter. Vi vill fortfarande flytta till sverige, och kanske kan vi göra det om 5 år när Lewis kan börja skolan där. Jag känner mig mycket bättre till mods när det finns en plan och ett syfte att arbeta emot.
Dagiset har varit skitjobbigt. I måndags och tisdags ville han inte vara där länge alls. Han drog mig i handen och ville därifrån. Onsdagen missade vi helt inskolningen eftersom Brians bil brakat ihop. Brian och jag började diskutera att be Svetla vara dagmamma istället. Lewis kunde vara i en miljö han känner till. Problemet är ju Nicolay. Han är aldeles för vild! Nej, usch. Han skulle förstöra min goa Lewis...
Idag var dagiset bättre! Jag hann knappt komma dit förrän Krista sa att de skulle vara ute, så det vore nog en bra chans för mig att lämna honom. Jag sa "hej då Lewis. Mamma ska jobba. Jag kommer snart". Han sprang efter mig till grinden och grät och skrek "mamma". Det var fruktansvärt. Jag grät också förstås och vände mig bara hastigt för att vinka till honom. Sedan gick jag till Sainsbury's och kikade på kläder och leksaker tjugo minuter. Det var de längsta tjugo minuterna i mitt liv.
Lewis satt i sin vagn och Krista läste en bok för honom när jag återvände. Han grät inte! Jippi. Han hade vart mycket ledsen, men låtit Krista trösta honom. Bonus! Han litar på henne och känner sig trygg med henne. Skönt!
Sedan hade hon satt honom i vagnen eftersom han gillar den och det är en tröst. Då hade han slutat gråta.
Hans nya kompis Ezak som är lika gammal blev också ledsen när Lewis blev ledsen. Så pött.
Jag känner nytt hopp.
Det här kommer att gå bra. Han inser att jag kommer tillbaka. Han kan ha skoj med kompisar på dagiset och lärarna finns där som stöd.
Nya jobbet har jag ärligt talat knappt tänkt på alls. Jag tror att jag kommer fixa det ganska lätt. Receptionist - hur svårt kan det vara? Hehe, nej men allvarligt. Jag har mest oroat mig för Lewis och dagissituationen.
Ljusare tider - here we come!
Fruktade inskolning
Vi har varit på många öppna förskolemorgnar för att han ska vänja sig vid dagistillvaron. Han älskar dagiset i Lloyds Park och verkar känna sig hemma där. Det andra dagiset gillar han också eftersom de har en stor gård och en liten skogsdunge att leka i.
I morse var vi på hans nya dagis för första inskoledagen. Det gick inte alls särskilt bra. Han ville hålla mig i handen hela tiden. Hans "Key-worker" Christa var mest intresserad av att gå igenom papper som ska fyllas in med mig. Hon är den pedagog som ansvarar för inskolningen av Lewis och jag hoppas att det går bättre i morgon när vi inte behöver bekymra oss om pappersgöra.
Som sagt, det var ju bara första dagen.
Hoppas ialla fall att han får komma till Lloyds Park dagis snart. De trodde att det kanske blir i januari. Då kanske jag känner helt annorlunda och inte kommer vilja byta dagis. Vem vet?
Efter inskolningen åkte vi till farmor och farfar. Kamron och Layla var där, så då blev Lewis genast på bra humör. Jag tog alla barnen till lekparken, och Lewis ramlade och gjorde illa sig 3 gånger. Han vill så gärna göra allt som hans kusiner gör, och att kunna springa lika fort som de.
Eunice gjorde köttbullar och spagetti till lunch och sedan stack vi och handlade. Nu kommer Annika hit och hälsar på så vi ska ner och hämta henne vid stationen.
Semester hos kusin Lynn och A/H1N1-influensa...
Jag och Lewis landade på Stansted på tisdag eftermiddagen, och på onsdag morgonen körde Brian, Lewis och jag till Devon. Det blev bara att packa upp det viktigaste och packa ner igen. Sovrummet såg ut som en tonårings med kläder, souvenirer och grejer utspridda. Det fick inte hjälpas. Städning kan vänta tills vi kommer hem igen.
Resan till Devon gick förvånansvärt bra. Lewis har vant sig vid att resa och att sitta fastspänd i stolar om det så är flygplan, bil eller buss.
Brian körde hela vägen som vanligt. Han är bäst på det. Jag är bäst på kartläsning. Vi skulle till Westward Ho! Utropstecknet finns med i namnet. Skumt. Vi hittade dit på en gång.
Lyns hus ligger nära havet men var inte den där strandvillan som jag av någon anledning föreställt mig i mitt sinne. Det var ett typiskt engelskt radhus i ett område med andra hus tätt inpå varandra. Litet, men perfekt för henne som bor själv. Hon hade två inredda gästrum. Ett i blått och i ett i lila. Brian fick det blåa och jag och Lewis det lila.
Vi spenderade en hel dag på stranden. Vi gick längs strandkanten på morgonen. Det fanns knappt plats att gå. Det är början av ebb och vattnet håller på att dra sig tillbaka från kusten. Under dagen hade vattnet dragit sig så långt ut att vi inte orkade gå ut till havskanten! Vi höll oss vid stranden som vid flod var HUR bred som helst. Där fanns små pooler som bildats så vi plaskade runt i dom och letade fisk, snäckor och annat skoj. Vi hade alla en helfestligt dag.
En annan dag åkte vi till Woody Bay och fick åka med ett ångtåg! Oj, vad Lewis var lycklig! Tåget gick inte särskilt långt innan det stannade, och loket kopplades av och backade upp till andra sidan vagnarna, och sedan körde tillbaka till Woody Bay igen. Men det räckte ju.
Lördagen regnade det så då åkte vi till Big Sheep, ett äventyrsland för hela familjen. Det var perfekt för Lewis. Han gillade inte att titta på djuren som dom hade, men han åkte ju gärna traktor, hoppade på jättekuddarna och åkte i de superlånga rutshkanorna.
Resten av semestern gick åt till att flyga med drake, åka runt och titta och att umgås med kusin Lyn. Hon är en intressant människa med mycket att prata om. Hon är också otroligt bra med barn och barnkär till tusen. Hon hade huset fullt med leksaker. Hon jobbar med barn inom socialen och tar beslut om fosterbarn, adoptioner osv. Snacka om ansvar!
Det känns som om jag lärt känna två av Brians kusiner väldigt väl nu. Monique i Danmark och Lyn i Devon. Man måste nog vara tillsammans några dagar innan man lär känna varandra så väl. Nu återstår väl bara 69 kusiner? Eller har jag missat någon?
Svininfluensan!
Nu har ett 6-årigt barn dött i London av svininfluensan. Helt friskt för övrigt. Klart att man blir skraj, men man kan ju inte förhindra spridning på nåt sätt. Det är ju ett smittsamt virus. Symptomen är dessutom som vilken förkylning som helst, så vi kanske redan har haft den?
Brian är ialla fall lite panikslagen. Igår sa han att jag måste ta med mig bakteriedödande spray i väskan om vi går ut och tvätta Lewis händer med den.
Turkiet foton
En vecka i paradiset
Då var vi hemma i sverige igen då. Skönt att kunna spola ner toapapper utan att bekymra sig om det blir stopp i toaletten.
Annars kunde man ju gott stannat en vecka till. Turkiet var ju en helt underbar upplevelse. Mycket tack vare det jättefina hotellet Club Dem. Det var en pampig reception med lite arabinspirerad inredning vi anlände till förra lördagen. Då var vi trötta efter allt resande - bil till Skavsta i 2 timmar (lite drygt eftersom mamma trodde vi skulle till Arboga så det blev en liten sightseeing tur), sedan flyg i fyra timmar och sedan en 2 timmars bussresa. Pust. Allt vi ville var att hitta rummet och lägga oss att sova. Det tog en lång stund innan vi fick det. Incheckningsproceduren tog en väldans tid och sedan skulle en snubbe visa oss rummet. Det låg på andra våningen till vår stora förfäran.
Hotellrummet var jättefint och sängarna jättesköna. Vi sov gott och fick sedan en magnifik frukostbuffe´ i restaurangen. Poolerna var himla fina och vi var mycket nöjda med allt. Vi vet inte hur varmt det var för vi såg aldrig någon termometer, men jag skulle chansa på ialla fall 35°C. Lewis hade verkligen jätteroligt. Han badade i både barnpoolen och stora poolen. Han åkte rutshkanan i barnpoolen, och han lekte i sanden vid stranden. Att bada i havet var lite läskigt, men han kastade gärna sten i vattenbrynet.
På kvällarna åt vi buffe´och Lewis var otålig att få komma ifrån bordet och springa runt. De hade dans för barnen varje kväll också och det var han förstås med på. Han kanske inte kunna hänga med på alla danssteg, men han försökte och klappade händerna i takt.
Vet inte hur jag ska tacka min kära mor för denna semester. Vi har verkligen haft det skönt och bara fått slappna av i en vecka. Tack mamma/momo
