Redman

VARDAG
Det här med att komma tillbaka till London efter en sverigevistelse är aldrig lätt. Jag och Lewis har båda haft en härlig vecka "hemma" i sverige och nu när vi är "hemma" igen känner vi nog oss båda lite deppade. Ni ser ju hur förvirrad jag är - kallar både sverige och england för "hemma".
Lewis är som en annan pojke när vi är i sverige. Han har mindre raseriutbrott och verkar allmänt nöjdare i den svenska tillvaron. När vi kom tillbaka hit märkte även Brian en förändring i Lewis. Han pratar mer och tydligare, och verkar mer förnuftig. Det kan ju förstås bara vara så att vi inte var i den vanliga vardagen, och jag är mer avslappnad plus att han får träffa de familjemedlemmarna som han inte ser så ofta.
I vilket fall så är vi här nu, och om det blir ett flytt till sverige i framtiden så lär det inte bli än på ett tag. Möjligen om 5-6 år så att lågkonjunkturen vänder och Brian lär sig lite svenska, men innan Lewis börjar stadga sig för mycket med kompisar och sport osv. Det är klart att Sverige också skulle bli vardag då, men en lite lättare vardag får jag för mig.

MITT MIRAKELBARN
Nu får vi göra det bästa av det vi har och jag är så glad för Lewis. Tänk vilket mirakelbarn han är!
Jag och Tottan pratade om det när hon var här; tänk om Mandy, läkaren på Barts hospital hade gett upp som de andra läkarna ville att hon skulle när jag bara hade tre ägg som var stora nog att befruktas.
Jag var ju vid det laget så innerligt trött på hormonbehandlingar och undersökningar år ut och år in. Jag hade verkligen gett upp och bestämt att efter det här försöket så är det nog. Nu räcker det. Vi får helt enkelt acceptera att vi inte blir föräldrar.
Men Mandy gav inte upp. Hon sa till de andra läkarna att ge mig en chans. Jag önskar jag kunde vart en fluga i taket på det mötet och kunnat höra HUR hon lyckades övertala dom.
Efter det fanns bara två ägg att befrukta. Ett lyckades inte. Det andra befruktades i labbet, och när jag skulle in igen (tre dagar efter ägguttagningen) för återförandet av embryot visade Mandy oss de perfekta cellerna. Hon hade de under ett mikroskåp och visade oss på en dataskärm. Jag önskar att jag tagit ett kort av det. Jag tänker ofta på den där bilden med cellerna som rörde sig runt omkring och Mandys ord "One absolutely perfect egg".

Embryo ungefär som Lewis-embryot fast inte lika perfekt